Niklas Kronwall

– om flickvännen och livet i NHL

Vad blev det av Niklas? Frågan är förstås idiotisk eftersom ”alla” vet att han blev en av världens mest framgångsrika ishockeyspelare. Men jag vill veta hur Niklas Kronwall har det i NHL, med flickvännen och vad ska han göra med alla pengarna? Och varför bor han i Sundbyberg?

Ja, ”alla” har någonting att berätta om Niklas Kronwall. Åtminstone verkar det så om man besöker Järfälla Ishall. Särskilt om besöket infaller den afton när Niklas och de andra NHL-proffsen spelar mot Järfälla HC i en uppvisningsmatch i augusti. Det gör Niklas varje år. Det vet verkligen alla som är det minsta hockeyintresserade i Järfälla.
Ni som var med i år vet också att det var publikrekord - nästan.
– Det var mer folk efter att han tagit Stanley Cup 2008, konstaterade en av funktionärerna som varit med sedan denna ”Kronwall-tradition” började.
För er som inte råkar veta. Varje år har Niklas semester på sommaren. Trots det måste han träna på is och det gör han i Ritorps ishall i Solna. Där tränar också flera andra NHL-proffs från andra lag. Så Niklas frågar dem om de vill hänga med på en match mot sin moderklubb. I år fick han ihop ett lag med 15 NHL-proffs. Samtliga ställde upp för att skriva autografer och kön var så lång att matchen nära nog blev uppskjuten.
Men den årliga folkfesten i Kvarnhallen blev av också i år. Det blev för övrigt en knapp seger för proffsen. Och för er som inte råkar veta kan jag berätta att det bara var drygt tio år sedan Niklas som tonåring spelade med Järfälla HC. Han var redan då mycket bekant med hallen. Redan som liten knodd letade han efter puckar under läktarna och missade sällan matcherna som storebrorsan spelade.

När Niklas själv berättar om sin barndom – då känns det som om han nästan växte upp här i hallen.
Men han gick också i skolan. Han minns dem alla. Lundaskolan, Fastebolskolan, Björkebyskolan och Jakobsbergs Gymnasium. Han minns hur det kändes när man som liten grabb drömde om att spela i elitserien, landslaget, bli proffs... Det är därför han spelar uppvisningsmatcherna och skriver autografer. Många autografer blir det.
– Var det den sista, suckar han efter närmare en timmes autografskrivande.
Några dagar senare träffas vi i Sundbyberg där han bor på somrarna sedan 2001.
– Det är mysigt här. Och så ligger Sundbyberg på lagom avstånd mellan city och mamma i Viksjö, säger han med glimten i ögat.
En annan orsak till flytten var att komma närmare träningarna och matcherna med Djurgården, som hade värvat den unga talangen ungefär vid millenniumskiftet.

Vi sätter oss och tar en fika på ett café. Niklas insisterar på att få betala kaffet. Sedan berättar han om sommarledigheten på Ljusterö. Resan till flickvännen Katinka Anderssons föräldrar på sydligare breddgrader. Golfrundorna med sina kompisar, som han har känt sedan dagis och håller ganska tät kontakt med. Han har haft en skön ledighet.
Sedan berättar han om när han erbjöds ett NHL-kontrakt, bara 20 år gammal.
– Jag tvekade lite faktiskt. Det var inte helt lätt att lämna tryggheten. Mamma, bröderna, alla jag brydde mig om. Börja prata ett annat språk. Men det är klart att jag hoppade på. Och det var det bästa jag har gjort. Jag tvingades att ta för mig. Har utvecklats som människa. Lärt mig ett nytt språk. Får spela i världens bästa hockeyliga, säger han och ser lycklig ut.
Tacka för det.
Han blev miljonär också.
Efter några framgångsrika säsonger i Detroit Red Wings var flera andra klubbar efter honom. Han valde att stanna i Detroit och acceptera ett avtal på fem år värt cirka – 100 miljoner kronor.

Hur känns det att vara mångmiljonär?
– Jo, jag trivs, ha ha. Det är ju fantasisummor. Och det får jag för att göra det jag älskar att göra. Spela hockey.
Vad gör han då för de pengarna? Ja, han är förstås en väldigt bra spelare, en av de stora stjärnorna.  Men han beskriver också ett liv som låter tufft. Matcher tre till fyra gånger i veckan, träning däremellan. Resperioder med flyg, hotell och matcher på bortaplaner över hela kontinenten. Då finns det ingen tid att se sig omkring och vara turist. Över 80 matcher i grundserien och därefter – med allra största säkerhet också i år – slutspel och hårt matchande för att nå den största trofén i hockeyvärlden: att vinna Stanley Cup.
Hans lediga dagar hemma med Katinka är lätträknade.

Hur träffade du Katinka?
– Det var hemma hos Henrik Zetterberg (för er som inte vet: en annan hockeystjärna i Detroit). Hans tjej Emma hade bjudit dit sin före detta granne. Det var Katinka. Andra gången vi träffades, dagen före nyårsafton, då blev det vi. Det är nu… på nyårsafton är det tre år sedan vi blev ett par.  

Sen sa hon upp sig från sitt jobb, flyttade till Detroit och blev hockeyfru?
– Ja, jag tycker att hon har ett tufft liv. Hennes liv skulle jag aldrig klara av. Jag är för rastlös för det.

Hur då tufft?
– Hon lämnade sitt jobb som personlig tränare. I USA får hon inget arbetstillstånd. Hon går lite olika kurser, ser till att vidareutbilda sig, men hon har ju väldigt mycket tid för sig själv. Hon klarar av det. Hon trivs.

Tack och lov, säger Niklas.

Förutom det myckna matchandet är tillvaron som NHL-proffs högst osäker. Till och med en stjärna som Niklas kan bli såld över en natt – och dagen efter tvingas packa sina väskor och flytta till en annan stad. Det medför alltså risker att rota sig för mycket.
– Ja. Detta är ju baksidan med våra liv. Man blir kompis med de andra i laget, skaffar sig ett hem… Och så kanske man blir såld till en annan klubb och måste flytta. Som singel är det enklare. Men för dem med barn i skolan är det ju hemskt. Men det är spelets regler. Det är business det handlar om. Det är också därför vi får bra betalt.

Kaffet är slut och jag tar några bilder. Niklas är verkligen en ödmjuk och jordnära kille som bjuder på sig själv, konstaterar jag. Jag tänker på andra idrottsstjärnor som jag har mött. Många har varit väldigt kaxiga, de har beskrivit att de måste vara kaxiga för att lyckas, för att bli bäst. Stöddigheten och det stora egot har i deras fall varit en del av framgången. För dem har det senare varit svårt att bli en vanlig Svensson igen. När karriären är över uppstår en stor tomhet. Vad ska de göra nu när de inte är stjärnor längre? Ligga i poolen hela dagarna? Bli vaktmästare?
Sådana problem får inte Niklas, tror han.
– Alltså, jag vet ju inte. Jag förstår de som får problem. Plötsligt är man ingen längre. Men jag måste syssla med något också efter karriären. Kanske förvalta mina pengar. Kanske syssla med fastighets- och markaffärer. Fast ännu tänker jag inte på detta på allvar. Jag har många år kvar som hockeyspelare, säger Niklas.
Sedan lämnar vi caféet. Niklas går hem och förbereder sig för att snart lämna Sundbyberg för en ny lång säsong på andra sidan Atlanten.

Text & Foto: Jonas Wallmark Foto: Jens Forsberg (hockeybilder)